Prata om det

Berättelser från gråzonen

Emma Wieslander pratar om det

with 2 comments

Den dikt jag återger här är inte det bästa jag någonsin skrivit. Men det var det som kom då, en sommar för snart 15 år sedan, när jag vandrade som ett spöke på Ystads stränder. Det finns många sätt att prata om det på, detta var mitt. Det konstigaste är kanske att jag mycket sällan pratat om det medan han, redan dagen efter, berättade med relativt många detaljer om hur jag fick mina blåsvarta blåmärken, för flera av mina bekanta.

Kanske ännu märkligare är att också de pratat om det. Fast inte medmig. Det var mig man pratade om, efteråt. Vilken hora jag var som varit med om detta. Så jag flyttade. Bytte stad. Och nej, han är inte anmäld. Jag kände inte att jag skulle blivit trodd och inte heller att jag riktigt kunde förklara det som hände – för vad kallas det när man faktiskt, tillslut, efter en timmes tjat, går med på sex för att få sova nån gång men det som händer är sexuellt färgad misshandel – i fyra timmar – som kunde avbrutits genom att bara skrika så att ens bästa vän i rummet bredvid hört, om det bara inte varit för rädslan/chocken/förvirringen som gjorde det omöjligt att kunna säga något alls. Hur pratar man om något som inte ens har ett ord?

Länge kändes det som att jag ljög varje gång jag hade sex. Jag kunde inte fatta att någon som var så nära mig, ja, faktiskt i mig, inte kunde se, vad jag varit med om. Det känns konstigt att skriva detta och veta att en del av dem, ja, kanske till och med personen som gjorde det, kommer att läsa. Om min känsla av skuld. Kanske är detta det bästa sättet att göra mig kvitt den känslan. Att visa upp (för oss alla) att varken jag eller de jag tröstade mig med har något att skämmas för. Kanske är det dags att någon pratar om det.

Detta var vad jag sa då – till min dator:

– Du är vacker, sa han medan han örfilade mig. Säg att du är kåt!

När tårarna trillar ur mitt hjärtas skräck får jag höra att jag är vacker. När jag öppnar mig själv, försöker få ut lite av det som kväver mig inifrån, när jag inte orkar mer, när bara den lilla flickan är kvar, får jag höra att jag

– är vacker.

Om jag säger nej blir det värre. Det är så uppenbart. När jag låter nej försvinna, kan jag till och med tro att detta är min vilja. Jag blir någon annan. Då är jag vacker på ett sätt som får mig att tro att det är så jag är. När jag blir liten, vill den jag valt att krama knulla mig.

Är det sorgen i mina ögon, löftet om något mer? Är det längtan efter kärlek på lika villkor eller kanske det brinnande begäret efter mening som också gör mig vacker när jag ljuger?

Kanske har något har stulits ifrån mig men det är varje gång jag inte genomskådas som jag verkligen bestjäls. Vem är tjuven då?

Det är inte vackert.

Skönheten jag bär på är av ett annat slag.

———————————————————————————————————————————————

Emma Wieslander är sexualpositivt aktiv och medlem i RFSUs förbundsstyrelse

Annonser

Written by kalashnicore

december 16, 2010 den 10:42 e m

Publicerat i Uncategorized

2 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. jag sitter och läser och inser att jag måste börja prata och sluta ljuga och förneka. allt detta i denna dikten/texten får mig verkligen att inse att det inte bara är jag. tack.

    tilda

    december 16, 2010 at 11:46 e m

  2. jag blir så förbannad, berörd och en massa annat. tack emma för att du hittar ord för det som så ofta känns obenämnbart.

    jenny

    december 17, 2010 at 8:48 f m


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: